Isabelle McAllister – återbrukets blinda fläck

Många företag säger att de återbrukar mer. Ändå finns det ofta en tvekan kvar – hos medarbetare, chefer och kunder. Vad betyder återbruk egentligen i praktiken? Hur ser det ut? Och varför känns det enklare att köpa nytt?

Samtidigt är omfattningen svår att greppa. I Sverige köps möbler för närmare 30 miljarder kronor varje år enligt TMF. Pengar som motsvarar värdet av 500 nybyggda skolor eller 30 stora sjukhus. Drygt 20 procent av den summan är kontorsmöbler.

När hållbarhetsstrategen Isabelle McAllister föresläste på Rekomos återbruksmässa och höll föredraget Framtiden i våra händer blev det tydligt att problemet sällan är brist på vilja. I stället handlar det om något mer grundläggande: att återbruk ofta saknar ett sammanhang som gör det begripligt.

I den här intervjun pratar hon om normer, perfektion och status – och om varför vi inte längre har råd att låta cirkuläritet bli en parentes, när så stora resurser står på spel varje år.

Engagemanget finns

– Det jag tog med mig från Rekomo var kraften i att ses och prata om svåra frågor tillsammans, säger Isabelle. Det fanns en nerv i rummet. Många jobbar verkligen på.

Samtidigt menar hon att återbruk och cirkuläritet just nu riskerar att hamna i skymundan.

– Klimatfrågan får generellt mindre uppmärksamhet. AI, geopolitik och annat tar plats. När politiken inte pratar om klimatnödläget är det lätt att tappa fokus. Men det hoppfulla är att återbruket fortsätter ändå.

”Vi befinner oss i ett mellanläge – business as usual och något nytt som ännu inte är helt format.”
Varför är vissa saker självklara
Att köpa en begagnad bil eller boka ett hotellrum är sällan kontroversiellt. Men en begagnad kontorsstol kan fortfarande väcka tvekan.
– Mycket handlar om normer och status, säger Isabelle. Vi lägger enorma summor globalt på reklam och lobbying, och det formar våra bilder av vad vi ”behöver” för att passa in. En kontorsstol uppfattas som något litet och billigt, något man snabbt kan byta ut. En bil är en stor investering där man vill ha tillbaka värdet.
Hon menar också att vi vant oss vid att saker är för billiga.
– Nästan allt vi köper i dag är egentligen för billigt. Vi har tappat relationen till hur saker tillverkas, vad de kostar planeten. Dessutom saknas grundläggande kunskap om material, gifter och resurser. Utan den förståelsen blir återbruk lätt något diffust.
Många gör av bara farten
När Isabelle pratar om myten kring vad som är ”fräscht” återkommer hon till vanans makt.

– Många gör saker av bara farten. Inte för att vi aktivt valt det. Men jag upplever också att något håller på att skifta. Fler känner sig nästan äcklade av masskonsumtion.

Hon drar parallellen till Marie Antoinettes berömda ”let them eat cake”.

– När man väl ser sambanden slutar det kännas fräscht. Och då måste vi börja prata om det – inte för att skamma, utan för att ifrågasätta.
Den största missuppfattningen
När företag försöker bli mer hållbara i sin inredning ser Isabelle ett återkommande misstag.
– Många tänker att de gör en miljögärning när de skänker eller säljer gamla möbler. Men den stora hållbarhetsnyttan ligger i att köpa begagnat, inte i att göra sig av med det gamla.
Ett annat hinder är föreställningen om estetik.
– Många kan inte föreställa sig att det kan bli snyggt och professionellt. Man tror att ett kontor med återbruk automatiskt blir shabby chic – men det stämmer ju inte.
Det räcker inte att säga det
En central del av Isabelles resonemang handlar om berättelser.
– Återbruk blir ofta en parentes. Man säger ”vi återbrukar ju”, men man berättar sällan varför det är nödvändigt eller vad det faktiskt innebär. Utan berättelsen finns ingen egen erfarenhet att luta sig mot.
Hon menar att storytelling inte handlar om marknadsföring i första hand, utan om begriplighet.
– Visa hur en renoverad stol faktiskt ser ut. Visa processen. Visa före- och efter. Låt människor gissa vad som är nytt och vad som är återbrukat. När det blir visuellt och konkret försvinner mycket av tvekan.
Arbetsplatsen kan förändra normer
En viktig poäng är att många beteenden är lättare att förändra på jobbet än privat.
– När arbetsplatsen säger ”ni behöver inte nya möbler, det här är bra och snyggt ändå”, då händer något. Det ger ett socialt godkännande som gör det lättare att släppa perfekthetsnormen.
Hon tror också att vi behöver höra samma budskap från flera håll.
– Vi behöver peppra från olika håll: vänner, arbetsplatsen, samhället. Många saker vi gör är bara vanor som vi aldrig riktigt ifrågasatt.
”Inte tid att bara vara trevliga längre”
När samtalet rör framtiden blir Isabelle tydlig.
– Så länge det produceras lika mycket nytt kommer cirkuläritet att bli en chimär. Flödet bara fylls på. Därför måste vi börja prata om vad som faktiskt behövs – och vad vi måste sluta göra.
Det handlar inte om att skapa konflikt, men om att våga ta ställning.
– Vi behöver stå upp för att försöka vara på rätt sida av framtiden. Inte ha alla svar, men våga utmana normer och strukturer.
Var börjar man?
Till företag som vill jobba mer cirkulärt men känner sig osäkra är Isabelles råd tydligt.
– Börja med varför. Några personer i organisationen måste verkligen förstå varför det här är nödvändigt och vad som händer om man inte gör det. Sedan behöver man få med sig fler – det kan börja med något så enkelt som en föreläsning.
Och kanske viktigast:
– Släpp idén om att man måste vara proffs från början. Våga ta hjälp. Fråga andra som kommit längre.
Där blinda fläcken
Kontorsmöbler är ofta det mest förbisedda på en arbetsplats. De används varje dag, av många, och byts ändå ofta ut av slentrian än av behov.
Det är här den blinda fläcken blir tydlig. En kontorsstol är byggd för att hålla i många år – men utan ett sammanhang uppfattas en begagnad stol lätt som ett sämre val. Trots det kan en begagnad kvalitetsstol ofta ha en betydligt längre livslängd än en billig nyproducerad.
När förståelsen finns förändras perspektivet. Återbruk blir ett medvetet val – något man kan peka på, förklara och ta ansvar för. Inte perfekt. Inte färdigt. Men tydligt.
Och kanske är det just där omställningen börjar: inte i de stora orden, utan i de vardagliga besluten som tidigare passerat obemärkta.

När vi börjar se det vi länge tagit för givet, krymper den blinda fläcken – och nya sätt att tänka får plats.
Fler röster från utställargolvet:
Sara Ribenfors, Kmärkt
Sara Ribenfors beskriver kvällen som både hoppfull och inspirerande — inte minst för att så många aktörer visade att affärsnytta och miljönytta kan gå hand i hand. Samtidigt vill hon lyfta en ofta underskattad fråga: matsvinnet.
“Om matsvinn vore ett land skulle det vara världens tredje största utsläppare av växthusgaser.”
Kmärkts menylösa restaurang- och eventmodell bygger på att ta hand om råvaror som annars skulle slängas. För att skynda på omställningen efterlyser hon också större systemförändringar:
“För att få till mer radikal förändring behöver det lagstadgas.”
Catrin Konstantino Egerfors, Händig Stockholm
För Catrin Konstantino Egerfors blev en insikt särskilt tydlig under kvällen: hållbarhet måste finnas i vardagens alla beslut — inte som ett sidoprojekt.
“Hur ofta ställer vi ens frågan: ‘Måste det verkligen vara nytt?’”
I Händig Stockholms arbete handlar mycket om att förlänga livslängden på det som redan finns — att justera, laga och anpassa i stället för att byta ut. Framåt vill hon se en tydlig normförflyttning i branschen:
“Återbruk måste bli norm, inte undantag.”