Storskaligt återbruksprojekt för Stockholms stad – två världar blev en

Av Karin Högman — 2 april 2026

Det är något särskilt med gamla hus. De höga fönstren. Ljuset som faller snett över golv som har sett generationer passera. Och så den där känslan – att rummen bär på minnen.

Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad sitter i två sådana hus. Den ena fastigheten nyrenoverad invändigt. Den andra äldre, med linoleumgolv i rödorange ton som ingen riktigt vet när de lades, men alla vet att de alltid har funnits där.

Här skulle 420 medarbetare få en ny vardag. Nytt arbetssätt. Mer flexibelt. Mer möten. Färre fasta platser. Och mitt i allt: frågan om möblerna.

Två arkitekter

Linda Hedström och Amanda Löwenberg arbetar som inredningsarkitekter inom serviceförvaltningen i Stockholms stad. De är interna konsulter – de som får uppdraget när lokaler ska tolkas, omformas och förbättras.

De har varit här i över fyra år. De vet hur besluten tas, och de vet att återbruk inte är en trend.

– Inom Stockholms stad ska vi börja med det som redan finns. Det är både ekonomiskt och klimatmässigt självklart, säger Amanda.

Utmaningen

Den ena byggnaden var sprillans nyrenoverad invändigt. Ljusa väggar. Ny matta. Nya kök. Allt andades framtid.

Den andra? Vacker, men lite trött. Ett möbelbestånd från åttiotalet och framåt. Spretigt, utan riktning. Dessutom saknades något viktigt. De sociala ytorna.

Det fanns skrivbord. Det fanns stolar. Men det fanns inte platser där människor ville stanna. Och när man går över till ett flexibelt arbetssätt blir just det avgörande.

– Vi behövde skapa coffices – platser som funkar både för arbete och fika. Ytor som används hela dagen, inte bara i pausen, berättar Amanda.

Skillnaden är funktionaliteten. Möbleringen är vald för att klara längre sittningar. Bordshöjderna varierar och det finns el och möjlighet till mindre möten.

Återbruk – på riktigt

Det är lätt att säga att man ska arbeta cirkulärt. Det är svårare när det gäller 200 stolar. I alla fall kändes det så i början.

Projektet började med inventering. Vad finns? Vad är värt att lägga tid på? Trästolar med blått tyg och bokribbor – en gång inköpta med bästa intention. Nu daterade. De kunde ha ställts undan men istället fick de nytt tyg, ny färg och en ny själ.

– En tråkig stol kan bli väldigt fin med lite nytt tyg och lack, säger Linda.

Färgen blev ett sätt att våga lite mer, att låta både inredning och återbruket få en egen karaktär.

Lite läskigt i början

Det här var första gången Stockholm stad upphandlade återbrukade möbler i den här skalan.

– Det som var läskigt var upphandlingen. Vad kan vi acceptera för mått? För stil? För utförande? säger Linda.

Telefonbåsen blev en knäckfråga. De är tunga och tekniska. De måste fungera ljudmässigt. Och i den nyrenoverade fastigheten fanns exakta mått att förhålla sig till.

Det fanns en liten oro. Tänk om det inte går. Tänk om det inte lever upp till kraven. Men det är just där besluten tas. I mellanrummet mellan oro och övertygelse.

Samarbete och rådgivning

Återbruk i den här skalan är inte en beställning. Det är ett samarbete.

Linda och Amanda beskriver det som ett projekt där dialogen var avgörande – särskilt i upphandlingsfasen.

– Man vet inte exakt vad som finns förrän man börjar leta på riktigt. Där var det viktigt att ha en motpart som var lösningsorienterad, säger Linda.

Från Rekomo var det framför allt Linnea Bodin som höll ihop dialogen. Inte genom att driva på affären – utan genom att översätta behov till möjligheter.

– Det var helt klart tidsaspekten som var mest utmanande. Upphandlingen blev klar mitt i semestertider, så det var lite nervöst att hinna. Men genom att vara transparenta kunde vi lösa det tillsammans, säger Linnea.

När första förslaget inte riktigt landade justerades det. När mått eller uttryck inte stämde, letades alternativ fram. När 200 stolar skulle lackas om utan att verksamheten stannade upp, planerades etapperna tillsammans.

– Det som fungerade extra bra var just flexibiliteten. Det var inte prestige i leveransen – utan fokus på att det skulle bli rätt, säger Amanda.

Processen

200 möbler kan inte bara försvinna över en natt. Omlackering och omtapetsering skedde i etapper. Vissa dagar stod ersättningsmöbler på plats för att verksamheten skulle kunna fortsätta arbeta.

– Återbruk tar ibland lite längre tid. Man behöver vara flexibel i sin estetiska vision, säger Amanda.

Och kanske är det där den verkliga skillnaden ligger mot nyproducerade kontorsmöbler. Med nytt kan man klicka hem från en katalog.

– Med återbruk måste man tänka. Men det blir så mycket roligare, säger Amanda.

För Rekomo handlar det inte om att kompromissa med vare sig design eller helhetskänsla.

– Det finns så mycket otroliga möbler i vårt lager och med hjälp av mina kollegor kan vi lackera, klä om och skapa lösningar som passar kundens verksamhet, budget och vår planet, säger Linnea.

Resultatet – ett nytt sätt att mötas

När man kliver in i den nya byggnaden är det helheten man märker först. Det är ljust. Färgerna är dämpade men tydliga. Blått, grönt och rosa återkommer i mötesrum och sociala zoner. Det finns helt klart en röd tråd.

– Det känns genomtänkt när man kommer dit, säger Linda.

I den äldre fastigheten är det mer subtilt. Där har de arbetat våningsvis med färgzoner. Skapat identitet i ett bestånd som annars hade riskerat att kännas slumpmässigt. De sociala ytorna är det som lyser.

– Jag är mest nöjd med coffices. Med små medel skapade vi platser som verkligen används, säger Amanda.

– De mer informella ytorna i den äldre byggnaden – där har färg, textil och konst verkligen fått samspela på ett sätt som lyfter helheten utan att ta över, lägger Linnea till.

Medarbetarna är nöjda, den nya byggnaden har blivit en favorit. I den äldre märks framför allt skillnaden i hur människor möts.

Blev det dyrare?

Kostnadsfrågan är nyanserad och innehåller många lager när det gäller återbruk. De återbrukade möblerna som köptes in var billigare än nyproduktion. Men att lacka om 200 stolar kostar. Att klä om fåtöljer kostar.

Men jämfört med att köpa nyproducerade möbler i samma kvalitet var återbruket fortfarande ekonomiskt försvarbart.

Men att köpa allt nytt kostar mer än pengar. Det kostar resurser. Det kostar klimatpåverkan. Det kostar signalvärde. Stockholms stad har ett tydligt mål om ett fossilfritt och resurseffektivt samhälle.

Och kanske är det just signalvärdet som är det mest kraftfulla. När 420 medarbetare sitter på stolar som fått nytt liv skickar det ett budskap. Det går att göra annorlunda.

Tidsaspekten

Det är också lätt att få intrycket att återbruk alltid innebär längre ledtider. Så är det inte.

I det här projektet var det delarna som skulle lackeras och kläs om som krävde planering och etapper – och tid. Soffor, projektbord och mötesbord, kunde levereras snabbt.

Det handlar alltså inte om att välja det långsamma eller det dyra. Det handlar om att välja medvetet. I många fall är återbruk både snabbare och mer kostnadseffektivt än man tror – särskilt när processen planeras från början.

Tre insikter till andra kommuner

1. Börja alltid med inventering
2. Tänk på framförhållningen
3. Våga lita på att återbruk kan bli lika estetiskt starkt som nytt

– Vi skulle rekommendera att köpa återbrukade kontorsmöbler i första hand. Marknaden har ett otroligt utbud, säger Linda.

Skavankångesten

Jag frågar dem om skavankångest. Den där känslan som gör att man ibland tvekar inför begagnat. De skrattar. Den har förändrats. Efter det här projektet är den betydligt lägre.

Och kanske är det just det som är poängen. När man väl har gjort det en gång – på riktigt – är det inte längre ett alternativ. Det är en metod.